Förr gick jag mina korta rundor med Sigge, Lennart fick ta dom långa. Nu får han ta dom långa rundorna ensam med Sigge igen, för nu tar jag mina stavar och stavar en ännu längre runda och i så snabb takt så jag är både svettig och anfådd när jag kommer hem.
Och jag njuter, synd bara att det är så jäkla mörkt ute, man har tur att man ser snöpinnarna glimma till i pannlampans sken så man inte hamnar i diket. Fast ute på stora vägen är det en kamp för livet att inte bli påkörd så hellre går jag ner i diket en sväng. Fast jag försöker ta den tiden när alla bilar borde vara hemma och äta middag. Fast bilar och trafik har ökat lavinartat på sista tiden.
En kamp om livet var det också när jag var som tjockast. Då gick jag och kände efter om min nästipp började svalna. Min farmor sade alltid att 'om näsan kallnar då är döden nära'. Hon var lite dramatisk, men nu har min nästipp börjat bli varm igen...
Fast det regnat i 4 dagar har jag stavat på och det är ändå skönt ute och ännu skönare när man kommer in. Nu klampar man runt i geggan men jag är lite kluven om det skall bli kallare. Då får jag förstås en renare hund som inte behöver spolas av varje gång men det blir svårare att gå om det blir halt.Fast man har broddar kan man ändå stå på näsan om man inte tar det försiktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar