I två veckor höll hostan i sig och kroppen helt slut. Börjar tro att det var en släng av coronan när man blev så in i norden trött och sömnig.
Förra veckan höll vi i Åländska mästerskapen i Boule. Lennart som tävlingsledare och jag gick runt och fotade. Så nu får vi vänta till nästa år för att få vara med och tävla i ÅM. Det var 27 lag som ställde upp. Ovanligt få, många var sjuka från våra egna men dom som var med gick det bra för. Ett Rosebouls lag blev silvermedaljörer!
I går fick jag ha lite roligt i alla fall.
Då hade hostan släppt så mycket så jag vågade umgås med Moniz. Farmor Pernilla är så duktig med sina konstnärliga talanger som hon kan lära ut till Moniz. Så vi limma, klistra, måla igår.
Förra veckan var Moniz och hennes mamma Zandra i Uppsala på sjukhuset och fick lära sig att tömma blåsan på henne. Där såg dom att hennes blåsa var så utspänd, den innehöll 2 dl urin och en tråring skall ha 1,5 dl. Det gör att hon får urinvägsinflammationer gång på gång och inte vill hon dricka och äta som hon skall. Gäller även bajsandet, så nu tömmer dom hennes blåsa 2-3 ggr i dygnet. Det går bra bara hon är samarbetsvillig. Hon får en liten bedövning först och även pappa Casper kan göra det nu. Sedan måste dom ge ett lavemang varje dag, så den tarmen töms som den skall.
Så det är en grym sjukdom den där Gulliers Barres syndrom. Den angriper nervsystemet. Ibland helar kroppen sig och vi får hoppas att det kan hela hennes kropp också. Det går långsamt men så är en sköldpadda symbolen för den här sjukdomen.
Det värsta är att en del får lära sig leva med det. Så min hosta är en fis i rymden mot hennes problem.
Glad och sprallig är hon för det mesta och skall alltid vara nåt annat. Igår när jag kom var hon en häxa med en sån klänning på sig, men för det mesta är hon en katt.
Nu skall vi vara hemma en vecka till sedan bär det upp till stugan igen för då skall mannens kusiner samlas där. Det är 10 år sedan vi började träffas en gång varje sommar. Då startade vi upp på Rönnskär så nu är det ett litet jubileum där..
