Över stock o berg...

Tänk! Här tog jag mig fram i kväll.

Promenaden tog en timme, och jag tror inte jag skall gå där ensam igen för jag var nog lite rädd att bli där. Då skulle ingen ha hittat mej.

Den här stigen gick jag ofta med Oskar på den tiden han levde, han dog på slutet av nittiotalet.

Sigge har hunnit med också i början av 2000 talet, och han kände igen sig för han låg före mej hela tiden.

Men oj vad stormarna har förstört det var skitsvårt att ta sig fram, snacka om att få träning för knäet. Jag kände att det blev bara tjockar o styvare för varje steg när jag närmade mig hemåt. Det blev lite snigelfart på slutet men hem kom jag.
Nu känner jag mig jävligt stolt som tog mej runt, men misstänker att det måste till en smärtstillande i flytande form i kväll.

Kollar väl på finalen i dansfeber fast jag bara sett första programmet.

Pst... Inte lika vackra bilder som Petra lägger ut från Amerika, men dom är vackra för mej.