Sedan Lilian blev sjuk, ett brock som brast i hjärnan.
Våra gemensamma kompisar stod på torget med sina bord och såg att Lilians bord var tomt. Då plötsligt vid niotiden flög helikoptern mot Uppsala.
De fick ganska snabbt besked att det var Lilian dom flög till Uppsala med.
Till nyår kom hon hem till sjukhuset men det var inte mycket med henne då. Hon viftade med tårna som jag bad om att hon skulle göra om hon kände igen mig.
Men i februari blev hon flyttad till Gullåsen, för då hade hon börjat sitta uppe och så stickade hon. Fast man fick reda upp stickningen ibland för hon blandade hejvilt på garnet och maskorna. Ibland stickade hon så ordentligt och satt och räknade för sig själv, det gick nog av gammal vana det.
Så plötsligt 22 februari när hon hade fått in sin middag så fick hon propp i lungan och dog över matbrickan.
Man kan nog säga utan att vara stygg så var det nog maten som ändade hennes liv. Om hon hade levt nu skulle jag haft henne med i min koständring, fast jag vet att det skulle varit svårt.
När vi var unga och skulle banta eller fasta och försökte undvika maten hur nog det skulle gå till när vi jobbade som servitriser kan man undra?
Då klippte hon ut läckra smörgåsar och maträtter och lade framför oss allt för att vi skulle falla dit och det gjorde vi förstås.
Men mycket humor hade hon och mycket skratt försvann med henne.
1 kommentar:
Ja, oj vad tiden går..
Jag kan fortfarande höra hennes röst :)
Skicka en kommentar