Nu är vi i Belgien. Förändringar har vi redan märkt av. Toastolarna har blivit högre och dom har plastring och så finns det papper inne på toan. I Frankrike var det oftast en rulle på väggen som alla skulle ta av. Sedan är det ingen skillnad på dam och herr toa där.
Här var det även mer grönska på träden, konstigt nog.
Så blåser det som tusan.
Bredvid den här cykelvägen står vi. Vi tänkte ta oss en tur men nu har vi fegat ur för vinden tar i mer och mer, Vinden lär knappast svänga tills vi skall ta oss hem igen.
När vi lämnade Frankrike tog vi oss till Calais. Där ville Lennart ner till hamnen och kolla. Men det gick inte för allt var omringat av höga staket med taggtråd överst. Och så ett enormt stort flyktingläger. Polisbilar i massor. Det fick mej att tänka på:
När jag var barn och mamma skrämde oss alltid med polisen när brorsan och jag bråkade. Hon tog upp telefonluren och lossades att hon ringde. Det slutade så, att jag var livrädd för polisen. Så när två bilar krockade utanför min farmor och farfar när vi var där och polisen kom dit, så sprang jag och gömde mig...
Då mindes vi också när vi hade barnbarnen med i båten till Furuvik och skulle sova över i båten. På kvällen började Casandra gråta för hon längtade efter mamma, Så började Casper gråta och sa att han hade ont i magen. Då tittade vi på Conrad och undrade vad han hade för fel? Men han såg bara glad ut och sa att han var rädd för polisen. Efter det skrattade vi alla och sov bra hela natten utan krämpor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar