Måndag morgon måste jag låta honom somna in. Beslutet var ganska självklart, efter som jag satt med honom ute på gräsmattan från halv fem på morgonen och han hade så tungt att andas och kunde inte stå på sina korta ben.
Han har blivit tröttare och tröttare, har man märkt det den sista veckan men på lördag kväll började han ragla runt och andas stötvis. Duschade honom ifall det skulle vara värmeslag. Fast jag har varit så noga med honom att hålla honom inne i korsdrag och även med fläkt på golvet när vi hade dörrarna fast.
Det var nog så att han fick hjärtsvikt för lite har han gått runt och hostat. Kände igen symtomen från min första hund Benson som dog i det.
Så fort klockan blev åtta for vi till Godby och Rosy hjälpte mej med honom direkt när vi kom. Hon har hjälpt mej med Oskar, Petter och Nilla. Hon gör det så bra.
Men nu är det tomt! Ingen som rantar efter mig och ingen som skall äta på bestämda tider, jag tycker jag skymtar honom i ögonvrån hela tiden.
Fast det här vet man när man skaffar valp men ändå är det så svårt, nu kommer vi nog att vara hundlösa ett bra tag. Så länge vi skall kuska runt med husbilen
Sedan får vi se...
5 kommentarer:
Va tråkigt. Alltid sorgligt när sånt händer, men Sigge visste säkert hur älskad han var av er. Helena
Ja vad säger man... hundens livslängd är så kort. Men sen igen får man uppleva många härliga hundar. Är det första gången du är helt utan hund sen Benson? Kramar Pia
Ja, nu är det första gången som jag är hundlös sedan 1981! Det känns nog. Men nu skall vi ha lite frihet när vi far ut med bilen, känns konstigt att man kan låsa fast den och gå vart man vill och vara borta så länge som helst utan att tänka jag måste hem till djuren.
Men jag kommer att längta efter en hund så småningom. Då måste jag tänka på det svåra slutet...
Och jag som nästan var avundsjuk på dej för att Sigge verkade så pigg och struttade på när ni var på promenad, trodde nog att Sally skulle "gå före"..
Sally har inte varit på någon längre promenad sen tidigt i våras, för att hon har besvär från höger fram och slet ner klorna på asfalten så pulpan kom fram..
Hon vart också krasslig i juni så vi trodde hon skulle dö.
På dagen hade hon inte ätit upp maten och det hon åt spydde hon upp.
Sen på kvällen när vi kom från Lemland och hon steg upp från bädden blev hon bara stående och stirrade och såg lite ostadig ut och mitt i allt for höger ben rakt fram och sen stöp hon och fick kramp så vi trodde ju att hon fick hjärnblödning och skulle dö, där och då!
Calle låg och höll om henne medan jag ringde jourhavande, som var Erika Danielsson och jag fick nog bara veta att inte kan man göra nåt typ.. :-(
Men det tog kanske en eller två minuter så släppte det och sen var hon ju förstås helt slut efter den pärsen, men vi hade ut henne på gräset en sväng och såg att allt fungerade och sen höll jag koll på henne på natten och sov bredvid henne, men inget mer hände.
Hon är ju halt och säkert har hon väl ont också, men hon är glad och har matlust och när vi är på stugan så vill hon gärna ner till stranden och slafsa i vattnet, men simma kan hon låta bli, som förr var så roligt!
Vi pratade också om hur tomt det måste bli och hur hemskt att plocka bort koppel, matskål och allt som haft sina platser i många år, samma med att inte ha någon att passa på med mat och kissrundor..
Tog fram valppärmen igår och funderar vilka i kullen som är kvar nu, vet bara Sally och Bella, vet du någon till?
Man blir nog corgisjuk när man ser alla bilder i corgigruppen på fejjan, men vi ska försöka hålla oss, man är trots allt ganska låst.
Åsa
Ja Åsa, jag saknar han mycket men nu när vi är ute med husbilen så fattar jag knappt att vi kan låsa och gå vart vi vill! Man är otroligt fri och det känns verkligen bra men då får jag dåligt samvete. Är ändå glad att han var pigg nästan in i det sista. Nu skall vi fara runt med bilen så mycket vi kan för man vet aldrig när det ändrar...
Skicka en kommentar