Och fisk fick vi...

 Både till nytta och förbannelse!

Tror det satt en fisk i varje maska, men mest skitfisk som idar, mörtar och gäddor som vi inte vill ha. När vi kom hem så orkade vi inte lyfta bunken ur båten för det var många utanför också som inte fick rum där. Så vi fick sitta i båten och plocka ur en massa skräpfisk som fick simma vidare.

Fast till slut hittade vi 13 gösar, tjocka feta. Så det var belöningen...

Även 5 större abborrar, många var så små så dom fick simma vidare och växa till sig. Vi hade nätet ute under dagen, så det slutade med att Lennart fick stå med pannlampa och ta ur dem. Mina krafter räckte inte till så jag tog och fileeade dem följande dag i omgångar.

 Till slut blev det 3,6 kg färdigt fileeade gösar att frysa ner. För nu har det varit tomt i den hyllan länge. Men jag var slut i två dagar efter den pärsen, för mina krafter har inte återvänt än.

Nu har det blåst vareviga dag efter det, fast nu skulle jag nog vilja ut en sväng till. Vindarna är inte på vår sida. och med mitt knä får det inte stöta och hoppa på med båten.

Börjar bli så trött på värken i knäet som inte vill ge med sig, det är ju en månad sedan nu. Förra knäet enligt min dagbok från den tiden hade det börjat ge med sig. Fast nu är jag ju 9 år äldre och konditionen på minus efter denna stilla sittande sommar.  

Har slutat med morfinet och det känns mera, är nog frestad att börja påta in sånt igen för att orka lite mer, fast det är inte bra det heller. Så hur jag än vänder mig så har jag ont i knäet.

Tur man är pensionär så man kan ta sina tupplurar på dagen.

 Som tur är så kommer Ville in så jag får njuta av honom ibland. Mer och mer börjar han hållas inne.

Så har det gått en dryg vecka...

sedan jag senast bloggade.

Nu har jag fasat ut med morfinet men knäet tyckte inte om det, för det värker och molar på ändå. Dom där ynkliga panadoltabletter hjälper inte mycket. Nätterna är värst, ännu kan jag bara sova på rygg och det är enelverande när man är van att fara runt som en vispel i sängen nattetid.

Men men, det går sakta framåt ändå, stygnen har jag fått bort, men det hade inte läkts så bra eftersom han slarvade när han stansade ihop såret, inte kant mot kant. Så jag skall dit på onsdag på sårkontroll.

Till en fysioterapeut har jag varit och alla vinklar och böjningar var bra. Men jag skulle ta det lugnt ett tag framåt var hans råd.

Blivit så pass pigg så jag har stickat mitt första par dragspelssocka för denna höst, andra paret på gång.

 Det bästa av allt var att denna vackra morgon for vi ut med nätet

Så ikväll skall vi ta upp det och jag hoppas på att gösen gått till nu.

Så har jag provat på lite stavpromenader i sakta mak och såg att vårt vildäppelträd har rikligt med äpplen till rådjuren  höst.

Tiden den står still...

Tycker jag! 

Nu vill jag bli frisk och kry. Nu är det 18 dagar,snart tre veckor sedan op. Vill att det skall hända nåt.

Nu skall jag knarra av mej, så kanske det känns bättre. Sover gör jag dåligt blir sömn 1,5 kanske 2 timmar så måste jag upp och röra på mej, ta värktablett och så provar man sova igen, som mest 2 timmar per natt i rad har det blivit. Morfinet som jag äter gör mej också trött och sömnig men det märker jag mest av på dagen. Som tur är så fick jag trötthet som biverkningar av morfinet, andra krämpor man kan få är yrsel, illamående och förstoppning.

Nåja, förstoppning hade jag efter sjukhusvistelsen i över en vecka, innan jag tog till starkare grejer för att få en öppning på det problemet. Så nu är det löst, så håller jag på att minska ner på morfinet också enligt läkarordination.

Lite lycka är att Ville kan komma in på dagen och göra mej sällskap i sängen. Så skall det ju tränas också, jag tänjer och sträcker på mina muskler så efter sådana pass är man styv och stel ett bra tag. Tar mej runt med bara en krycka för jag får stödja för fullt på knäet, det lär skall hålla.

Varje kväll säger jag till Lennart att i morgon hoppas jag det svänger till det bättre...

Hasar runt här hemma med mina sköna jaguarbyxor och hoppas dom hjälper till att bli lika vigulant och snabb som en sådan.

Så har det regnat massor och blev kyliga kvällar så jag fick mannen att bära in mina Crassulor, som har växt enormt under sommaren. Så nu får dom stå där och invänta nästa sommar.

En liten förbättring i mitt mående kände jag i morse, tog endast en panadol under natten och så kändes värken mindre av. Så jag tog en promenad ute på ca 300 meter, kändes så skönt, testade att gå med stavar istället för kryckan så det kommer jag att börja med nu. Dom där metrarna skall utökas varje dag härefter. På onsdag skall jag få bort stygnen och på torsdag skall jag till en fysioterapeut. 

Så kanske det börjar ändra på sig nu, bara värken släpper taget så skall nog stelheten få ge sig också...

Nerbruten, ledbruten svårstucken...

Men inte snarstucken än i alla fall.

På morgonen när jag kom dit kollade sjuksystern upp att ben såg bra ut. Men si det gjorde det inte!

Några kattrevor nere på benet. Det här måste nog doktorn bestämma om det blir op eller inte.

Jag höll på flög  i taket, hade även första tur på morgonen. Min rumskompis skulle opereras efter 12. 

Så kommer dom in och börjar göra henne i ordning, Nu skiter det sig för mig då, tänkte jag,

Tillslut kom han, den mäktige 'doktor Goran' Tack ock lov så tyckte han det inte var nåt farligt, bara ytliga revor.

Så in till anestesisköterskan som skulle ha hand om mig under hela tiden, han var en ängel! Men självaste bedövningsdoktorn vet jag inte vad jag skall kalla för? Han skulle sätta ryggbedövningen, han stack och han stack, säkert en 6-7 gånger. Tillslut måste jag sätta mej upp och kura med ryggen så jag hamnade med näsan i ett par stora mjuka bröst, som satt på en sjuksköterska. Till slut där fick han in bedövningen.

Och där tog doktor Goran över sedan. Sov lite smått med hörlurar på mej. Det kändes som jag hade en verkmästare i magen som sågade och hamrade, det blev ett ljudeko i magen. Men inget obehagligt.

Så efter 2 timmar var det över. Måste ligga 4 timmar på uppvaket på grund av ryggbedövningen som inte gick smärtfritt. Men så kom jag till rummet, trött och glad att det var över den första etappen.

Fösta kvällen var det bara att stiga upp och ta några steg. Var inte rädd heller eftersom jag visste att bedövningen satt i länge. Natten gick väl så där. Min rumskompis kom tillbaka på kvällen. Hon hade opererat höften. Så jag tänkte att här kan man jämföra...

Följande morgon kom ju en sån där hemsk fysoterapeut som skulle pina mej.Upp och stå och gå, så bryta och bända lite till, ja,ja jag vet att dom gör sitt jobb. Så ner i rullstol till röntgen där det skulle vinklas ännu mera. Men därefter tror jag nog något gick snett. För in kommer ännu en terapeut på eftermiddagen. Så gör du nu och så här gör du flera gånger om dagen bla..bla...

Det resulterade i en djävulsk värk, sov knappt på natten fick ringa efter värkmedicin hela tiden. Benet kunde jag inte röra på det låg bredvid mej som ett järnspett. Rumskompisen sov hon hur bra som helst, hon behövde aldrig begära mera medicin. Men nu höjer Doktor Goran min dos. Nä terapeuten kom och såg att jag inte kunde röra på benet, då gjorde hon inte så mycket. Hämtade en rem som jag kunde lyfta benet med. Sade till henne att det hade kunde räckt med hälften så kanske jag kunnat göra nån rörelse själv.

Men ändå stor skillnad från op för nio år sedan. Inget nytt blod, ingen dräneringsslang, lite dropp första dagen bara. Så det kommer nog att bli bra det här också. I går ringde terapeutens ord i mina öron så jag tränade på och genast är det styvare och ömmare.

Sköterskorna var som änglar både natt och dag, for runt och kollade att man hade det bra. Så var dom så glada och roliga med, så mitt i eländet skrattade vi gott. Rumskompisen och jag vaknade tidigt en morgon vid tre och låg och pladdrade på till fem. Då kom nattorna in och tog temp och kollade upp oss så vi kunde få sova sedan när vi äntligen somnade...

Nu är jag hemma med Ville. Åkte hem på söndagen. Har en säng som jag kan höja och sänka. Ville gillar när jag har den höjd vid knäveck och huvud. Då ligger han som i en grotta med skacklarna i vädret. Nu vet jag att en vecka framöver kommer jag att ha lite ondare och må så där. men sedan skall det svänga till det bättre.

Tur att jag övat mig att sova på rygg nu,  det är så skönt att krypa ner under täcket. För trött blir jag av dessa mediciner...

Tack och lov att jag har bara två knän...

Nu börjar det närma sig...

Måste bara laga min favoriträtt till middag idag, eftersom jag inte vet när jag får mat nästa gång.

Stekt bogfläsk med mycket stekt lök och potatis till. Mannen vill ha bruna bönor till fläsket.

Gott var det

I kväll skall jag tvaga mig två gånger med speciellt avlusningsmedel. Så i morgon bitti igen två gånger. Sedan är det dags att åka till sjukhuset. Skall vara där mot halv åtta tiden.

När sedan operationen blir av vet jag ej. 

Jag minns i alla fall hur det gick till för nio år sedan!

Då hade jag en slang in i knäet som doktorn sprutade in smärtstillande dagen efter op. Sedan drog han bort slangen. Så även med dränering från knäet, dropp och så fick jag blod. Det var slangar kors och tvärs, även kateter hade jag ett tag, tills det blev dags att stiga upp.

Ispåse på knäet hade jag nästan hela tiden, skall dämpa svullnad och snabba på läkningsprocessen. Det kör dom inte med här på vårt sjukhus.

Tänker sätta min vetesäck i frysen så jag kan ta till den när jag kommer hem.

Så nu får ni ge er till tåls tills jag kommer hem då kan det komma nya färska bilder...

Håll tummarna nu att det går någorlunda smärtfritt och bra.

Nya bloggtag...

Inte har det hänt så mycket här hemma, mest bara farit på olika läkarbesök.

Träffade en läkare Tora om mina tarmar, som dom inte hittade nåt fel på, troligtvis var det dom starka värktabletterna som gjorde att det kanske sipprade ut lite blod här och där som sedan läktes av sig själv. Alla värden var bra sade hon .

Så har jag varit till både läkare, sjuksköterska och narkosläkaren inför operationen, fått både råd och rön hur detta skall gå till.

Annars har det varit mycket boule. Rådmansö var hit på klubbkamp, dom vann dom flesta matcher förstås. Det gör inget bara kul att träffa nya människor och dom vill komma tillbaka nästa år igen.

Så var vi på resa in i Finland till Västanfjärd med buss och spelade boule där mot Svenskfinlands pensionärer, då var vi 70 lag som möttes. Så det var stort.

Så i tisdags hade vi en klubbkamp mot Mariehamn hos dem, då var vi bara 5 lag och dom vann det flesta dom också. Inte ger vi upp för det, för i morgon bär det av med Rosella till Sverige och Rimbo och spela där, vi får bara komma med fyra lag dit. Det är så många som vill dit, brukar var ca 90 lag där.

För att orka med brukar jag påta i mej nån morfintablett, så jag orkar gå och stå. Men herregud vad slut jag brukar bli. Vi får se om jag orkar hem i morgon kväll. Men nästa vecka på onsdag räknar jag med att få vila min trötta lekamen, som lär väl vara ännu tröttare efter op.

Nu skall bi få se några foton av mina fågelgäster som visar upp sig, Jag fotar på tok för mycket av svanar och diverse andra fåglar.

Här är det kanadagäss som kommer och ansar vårt gräs.

Här har skatungarna möte och samtidigt hackar dom hål i traktorägget.

Svanarna i viken tröttnar jag aldrig på.

Trevlig helg på Er!

Hej!

Tror jag återkommer imorgon...
Har varit så många bouletävlingar nu, så orken tryter.