Något bloggande där ner hanns det inte med. Man måste sitta i sällskapsrummet för att få kontakt med världen.
Resan ner gick bra och på flyget kom en flygvärdinna och sa 'hej Inger' hoppade högt men sedan kände jag igen henne. En bekant genom islandshästvärlden. Hon bor också i Sund. Jag hade ju redan kollat in att det inte fanns några kända med på planet...
Vi kom till hotellet vid tre tiden deras tid. Trött är man ju efter som man måste stiga upp så tidigt så den dagen blev det en promenad längs med Las Canteras. Som helt hade bytt skepnad när jag strosade runt på stranden i sanden. Nu var det byggt en fin stenbelagd promenadstråk i 6 km så det fanns att vandra på och många vätskekontroller fanns det också.
Här en bild från den södra ändan mot norr.
Här håller surfarna till i den södra delen, där vågorna är större, den norra änden är det soldyrkare och badare som håller till.
På mitten av playan höll sandbyggare till. Skall visa fler foton sedan som jag tog med telefonen, då får ni se när detta konstverk blev klart.
Här är vi i Catalina parken. Den var inte heller sig lik från sjuttiotalet, men det är inte jag heller. Förr sprang det snygga unga killar i vit skjorta och svarta byxor och serverade. Nu var det korta och fylliga äldre herrar eller utländska kvinnor som servade.
En dag tog vi en busstripp över ön. Besökte två kyrkor för sånt vill dom visa och en romfabrik. Detta foto är taget på den högsta höjden vi kom. Nåt på 1200 meter. Högre upp var vi i Frankrike så jag var inte alls stirrig den här gången.
Sista dagen tog vi expressbussen ner till Puerto Rico och hälsade på Lennarts kusin som brukar vara där några veckor varje vinter. Där är allt uppbyggt för turister hotellen klättrar längs med bergen. Här vistas det mest norrmän, sedan svenskar,danskar, och finnar. Inne i Las Palmas var det mycket av lokalbefolkningen så där var det mera uppblandat, Las Palmas är verkligen en stor stad. Det märkte vi när vi tog 'Hop on Hop off bussen' och åkte genom stan. Vi kunde hoppa av där vi ville och sedan gå på igen under hela dagen. Sånt brukar vi alltid passa på när man är i en stor stad.
Här är Carina på sin balkong. Det är 'bara' lite över 200 trappsteg upp till deras lägenhet. Gick bra att ta sig upp och ner. Sedan när jag väntade på bussen då kom bendarret! Så nu vet jag hur det känns för skidskyttarna när dom skall skjuta sitt sista stående skytte.
På återseende...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar