Men inte snarstucken än i alla fall.
På morgonen när jag kom dit kollade sjuksystern upp att ben såg bra ut. Men si det gjorde det inte!
Några kattrevor nere på benet. Det här måste nog doktorn bestämma om det blir op eller inte.
Jag höll på flög i taket, hade även första tur på morgonen. Min rumskompis skulle opereras efter 12.
Så kommer dom in och börjar göra henne i ordning, Nu skiter det sig för mig då, tänkte jag,
Tillslut kom han, den mäktige 'doktor Goran' Tack ock lov så tyckte han det inte var nåt farligt, bara ytliga revor.
Så in till anestesisköterskan som skulle ha hand om mig under hela tiden, han var en ängel! Men självaste bedövningsdoktorn vet jag inte vad jag skall kalla för? Han skulle sätta ryggbedövningen, han stack och han stack, säkert en 6-7 gånger. Tillslut måste jag sätta mej upp och kura med ryggen så jag hamnade med näsan i ett par stora mjuka bröst, som satt på en sjuksköterska. Till slut där fick han in bedövningen.
Och där tog doktor Goran över sedan. Sov lite smått med hörlurar på mej. Det kändes som jag hade en verkmästare i magen som sågade och hamrade, det blev ett ljudeko i magen. Men inget obehagligt.
Så efter 2 timmar var det över. Måste ligga 4 timmar på uppvaket på grund av ryggbedövningen som inte gick smärtfritt. Men så kom jag till rummet, trött och glad att det var över den första etappen.
Fösta kvällen var det bara att stiga upp och ta några steg. Var inte rädd heller eftersom jag visste att bedövningen satt i länge. Natten gick väl så där. Min rumskompis kom tillbaka på kvällen. Hon hade opererat höften. Så jag tänkte att här kan man jämföra...
Följande morgon kom ju en sån där hemsk fysoterapeut som skulle pina mej.Upp och stå och gå, så bryta och bända lite till, ja,ja jag vet att dom gör sitt jobb. Så ner i rullstol till röntgen där det skulle vinklas ännu mera. Men därefter tror jag nog något gick snett. För in kommer ännu en terapeut på eftermiddagen. Så gör du nu och så här gör du flera gånger om dagen bla..bla...
Det resulterade i en djävulsk värk, sov knappt på natten fick ringa efter värkmedicin hela tiden. Benet kunde jag inte röra på det låg bredvid mej som ett järnspett. Rumskompisen sov hon hur bra som helst, hon behövde aldrig begära mera medicin. Men nu höjer Doktor Goran min dos. Nä terapeuten kom och såg att jag inte kunde röra på benet, då gjorde hon inte så mycket. Hämtade en rem som jag kunde lyfta benet med. Sade till henne att det hade kunde räckt med hälften så kanske jag kunnat göra nån rörelse själv.
Men ändå stor skillnad från op för nio år sedan. Inget nytt blod, ingen dräneringsslang, lite dropp första dagen bara. Så det kommer nog att bli bra det här också. I går ringde terapeutens ord i mina öron så jag tränade på och genast är det styvare och ömmare.
Sköterskorna var som änglar både natt och dag, for runt och kollade att man hade det bra. Så var dom så glada och roliga med, så mitt i eländet skrattade vi gott. Rumskompisen och jag vaknade tidigt en morgon vid tre och låg och pladdrade på till fem. Då kom nattorna in och tog temp och kollade upp oss så vi kunde få sova sedan när vi äntligen somnade...
Nu är jag hemma med Ville. Åkte hem på söndagen. Har en säng som jag kan höja och sänka. Ville gillar när jag har den höjd vid knäveck och huvud. Då ligger han som i en grotta med skacklarna i vädret. Nu vet jag att en vecka framöver kommer jag att ha lite ondare och må så där. men sedan skall det svänga till det bättre.
Tur att jag övat mig att sova på rygg nu, det är så skönt att krypa ner under täcket. För trött blir jag av dessa mediciner...
Tack och lov att jag har bara två knän...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar