Livet utan Sigge...

 När vi kom hem efter vår bilutfärd så då blev det extra tomt här hemma. I bilen hade vi inte fått några rutiner med honom och det var bara enkelt att låsa den och gå vart man ville utan att tänka på att det skulle bli för varmt och att han inte ville vara ensam i den.

När vi kom till Rönnskär och stannade några dagar där så var det många där som saknade honom.Dom hade bara lovord om hur snäll hund han varit.

Hemma nu så märker man hur van var med honom. Nu finns det ingen som villa ha sista korvsnutten eller en klick köttfärs när man lagar mat och ingen som är snabbt inne i skåpen med nosen när man öppnade dem.

Så har jag märkt hur lik min egen mor jag är, för jag sprättar mat runt mej som bara den när jag äter. Nu måste jag börja sopa under köksbordet, ingen Sigge som ligger där och håller efter mej.

Bara att stanna till och se hans koppel hänga i hallen gör att man börjar gråta en skvätt. Men nu skall dom få hänga  där tills jag är mogen att ta bort dem.

Vi har ju lovat oss själva att vi inte får sluta med promenaderna när inte han finns till längre. Fast sista tiden fick man mest stå och vänta på honom så så mycket motion fick inte vi. Även kunde man inte gå så långt och fort. Nu har vi försökt öka och förlänga dem så postrundan har blivit två kilometer i stället för 500 meter som det var förr. Så nu hoppas jag att vi får upp vår kondition istället...

Är det någon som känner till nån som har diabetes och använder blodsockerstickor så har jag ca 200 stycken kvar här hemma av märket Contour som jag ger bort.

Åsa, du skall få hem blodsockermätaren vid nåt lämpligt tillfälle. Tack för att jag fick låna den. På slutet använde jag den inte så mycket för jag lärde mej se på honom hur han mådde och tog bara nåt stickprov ibland för att se att det inte var för högt eller lågt.