Så går en dag uti mitt liv och kommer aldrig åter...

Så farligt att jag tänker bli religiös är det inte!

Fast jäkligt jobbigt att bara sitta här, försöker jag stappla runt på kryckorna så får jag så ont i armarna och kraften försvinner helt. Gammal och ovig med artros även i axeln så är det inte så lätt.

Skall väl inte klaga, för jag skall väl kunna börja gå så småningom men det känns jäkligt långt borta. Hela april med gips på fot och ben! På natten vaknar jag att hela benet börjar domna och tar ont, då kör jag upp sängen i fotändan ( tack o lov att jag har ställbar säng) så foten för ligga högt och så viftar jag som tusan med tårna så blodet börjar cirkulera igen.

I morgon skall jag få lufta benet en liten stund medans stygnen tas bort men sedan gipsas det igen. Ingen aning har jag om jag får börja stödja på foten och hur mycket. Enda direktiv jag fick var 'noll belastning på foten i två veckor' men det måste väl betyda att jag kan få sätta ner foten lite grann i morgon så man bättre kan hålla balansen och så måste det bli lättare att gå med kryckorna. Fast med dem kan man inte göra nåt bara ta sig från ena platsen till den andra.

Så jag lär nog sitta i rullstolen för då får jag vifta på med armarna och kan plocka i o ur diskmaskinen och laga lite mat o.s.v.

På onsdag får man ju hem mannen så jag får nån att härja med när man blir otålig på det här sittandet. Så får han väl påta in mej i bilen så jag kan komma ut o lufta mej lite.

I går hade jag besök i olika omgångar hela dagen och det var roligt och nu idag är vänninan C på väg hit, så det blir hennes tur att gå med Sigge idag. Det har klarat sig med hans rastningar riktigt bra.

Den där jäkla solen den lyser och dagarna är så vackra och jag skulle ge nästan vad som helst för en långpromenad. Sedan i maj när jag skall kunna börja gå ordentligt då skall ni få se att regnet kommer att ösa ner. Men det finns ju regnkläder...