En gammal envis Åsna...

Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen, förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast där nere på botten av brunnen.
Trots att han avskydde att behöva gör det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne mycket lidande.
Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad. “Varför händer alla dessa hemska saker just mig?” Först ramlar jag ner i brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha försått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt, Aldrig har det hänt något bra i vår familj, Pappa åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma åsna gick på lugnande medel. Broder åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?
Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i varje fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång jorden träffade ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt.
Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av, och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.
Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunns kanten och ställa sig på säker mark igen.
Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.

Livet kommer att skyffla mycket smuts över dig.
Då gäller det att ta sig ur brunnen genom att skaka av sig det som faller på dig
och ta ett steg uppåt
Alla våra bekymmer är samtidigt en möjlighet att växa som människa genom att ta ny sats
Vi kan ta oss upp ur de djupaste brunnar om vi bestämmer oss för att aldrig ge upp
Skaka av dig smutsen….och gå vidare!