Solen tittade fram till slut...

Och då tog jag cykeln och for Kopnäs rundan. Den tar en timme och ikväll tog jag den från den jobbigaste hållet mest uppförsbackor.
Men det kändes riktigt skönt efteråt.
Hann ju inte med att cykla när Lennart var hemma för då var det ett bärande och kånkande så man fick hålla igång ändå.

När jag kom hem och släppte ut Sigge så rymde han!
Sket i mej fast jag stod och ropade på han, han var väl sur för att han måste stanna hemma när jag cyklar.

Tog bilen och for till gamla huset ifall han skulle vara där. Men där var bara dom nya ägarna, kändes lite snopet att stå på fel sida om staketet och prata....

Men Sigge hade sprungit åt andra hållet hittade honom sedan och nu blir det nog för honom att sitt fast vid trappan, när han tänker börja rasta sig själv.

Det kan inte bli några promenader med mej, husse får sköta den biten när han är hemma.